Kvarnen i stenhuset

Kvarnen där Johan Johnsson residerade, upptog en fjärdedel av stenhusets areal och var inbyggd i gaveln mot järnvägen, med anknytning i mellanvåningen till en de större lägenheterna. Där nere i djupet arbetade turbinder och maskiner, i andra våningen bullrade kvarnarna,  till antalet, sammalagt sex stenar – vilka måste svärtas och huggas färdiga först då allt det svarta ”pickats” bort – i tredje våningen, upp till taket, tömdes de från hissen kommande korn-, havre-, och vetesäckarna i kupor som matade och fyllde kvarnarna, varefter stenarna malde kornet till mjöl, mjölet passerade en träränna ner till första våningen, där en upphängs särk tog emot resultatet. När säcken ansågs fylld, stängdes rännan med en spjäll, mjölsäcken hakades av, knöts för och ställdes undan f.v.b… Bonden lämnade ingen kontant valuta för mälden, mjölnaren ”tullade” med särskilda mått, allt efter varans beskaffning. 

Utanför de stora kvarndörrarna var ständig rörelse, fororna kom och gick, oupphörligt. Och i stenhusets innandöme mullrade och knakade det dagarna i ända, och nätterna med ibland.

En kilometer upp i bergen låg de båda sjöarna ”Killlers damm” och ”Kodammen” som lämnade kraft till turbinerna. Vattnet gick i rörledningar, anlagda någon gång i samband med husets tillblivelse,  ledningarna var nedgrävda i en brant sluttning – på vintern en väl gouterad, men livsfarlig kälkbacke  mellan bergsklyftorna – och som sedan fortsatte under landsvägen – var visste ingen – ned i kvarndjupet, och därefter ut i älven. Höst som vår, då sjöarna var bräddfyllda, öppnades dammluckorna varvid vattnet från fördämningen slungades tiotalet meter ned i dalgången, bildande en bred forsande bäck – härav tydligen det friskbetonade namnet Forsbäck.